"Det är en dag full av lycka.
Jag går mellan döda, förruttnande
eller nyss avlidna sälar med uthackade ögon och stinkande sår, på en
strand mot det öppna havet med en ännu våt tavla i handen. Utanför sin
sjöbod står Walter, och han böjer sig ner mot motivet, kisar och säger:
"När en håller ögonen så här nära, ser det bara ut som en massa
färgfläckar som nån kastat dit, men om en ser på avstånd, så är det
jädrar i mig exaktare än verkligheten!"
Ogenomträngliga yttrande!
Fullkomligt
klara mening. Vad han uttrycker är ju en djup uppskattning och en
överraskning: just så här har han inte förmått se eller formulera sin
upplevelse av de välbekanta stenarna i strandbrynet tidigare. "För mig",
säger han, "Har alla stenar varit grå, liksom." Men nu på duken - där
de är gula, gröna, röda - ser han dem på ett nytt sätt, ser dem så som
de kanske och egentligen ser ut, eller bara det: man kan se allting på
andra sätt.
För så är det ju: världens företeelser vrider sig under våra försök att fixera dem, det påstår i alla fall den moderna fysiken."
Göran Tunström
