söndag 18 december 2011
onsdag 14 september 2011
onsdag 3 augusti 2011
onsdag 13 juli 2011
Ur En måndikt
II
Ut på den silvrade avgrund
längtar vårt tjärade skal.
Sagorna svartna: Stränderna hungra. Stöt ut!
Månlängtans glasklarinetter
spela en bränning vid ön.
Harry Martinson, ur Tuvor 1973
Ut på den silvrade avgrund
längtar vårt tjärade skal.
Sagorna svartna: Stränderna hungra. Stöt ut!
Månlängtans glasklarinetter
spela en bränning vid ön.
Harry Martinson, ur Tuvor 1973
tisdag 24 maj 2011
söndag 22 maj 2011
”…det alltför starka solljuset mot de släta klipporna”
”Ännu vid midsommar försöker jag föreställa mig oss därute på den
yttersta av öar. Och jag ser bara en sak: vi är vackra. Vi rör oss
vackert.
Vi är outsägligt lyckliga.
Jag tänker: det beror på blåsten. På vågornas dån. På det alltför starka solljuset mot de släta klipporna. Det beror inte på oss. Naturen är starkare än vi, den äter sig in i kropparna, tränger ut medvetandet, grubbleriet, relationsstörningarna. Vi går neråtböjda och letar efter den perfekta stenen, vi plockar fickorna fulla, vi lägger undan dem, hittar nya, vi är mycket barnsliga, leken är större än vi, leken tar över, det är bara perifert som dessa kroppar är vi.
Havet går vitt, seglen är vita under en stor himmel, nedanför väldiga hedar av ljung och lummer, ormfritt sluter sig växtligheten kring benen under tysta vandringen hemåt. Kvinnor, män, barn.
Och jorden rör vid oss, några korta sekunder varje år, innan vi åter dras in i våra funktioner av konstnärer, fotografer, arkitekter eller vad vi nu råkar föreställa. Några timmar varje år, innan dräkten av arbetsoförmåga, ohälsa, ålderdom, träs över oss.”
Göran Tunström
Vi är outsägligt lyckliga.
Jag tänker: det beror på blåsten. På vågornas dån. På det alltför starka solljuset mot de släta klipporna. Det beror inte på oss. Naturen är starkare än vi, den äter sig in i kropparna, tränger ut medvetandet, grubbleriet, relationsstörningarna. Vi går neråtböjda och letar efter den perfekta stenen, vi plockar fickorna fulla, vi lägger undan dem, hittar nya, vi är mycket barnsliga, leken är större än vi, leken tar över, det är bara perifert som dessa kroppar är vi.
Havet går vitt, seglen är vita under en stor himmel, nedanför väldiga hedar av ljung och lummer, ormfritt sluter sig växtligheten kring benen under tysta vandringen hemåt. Kvinnor, män, barn.
Och jorden rör vid oss, några korta sekunder varje år, innan vi åter dras in i våra funktioner av konstnärer, fotografer, arkitekter eller vad vi nu råkar föreställa. Några timmar varje år, innan dräkten av arbetsoförmåga, ohälsa, ålderdom, träs över oss.”
Göran Tunström
onsdag 20 april 2011
"Världens företeelser vrider sig under våra försök att fixera dem"
"Det är en dag full av lycka.
Jag går mellan döda, förruttnande eller nyss avlidna sälar med uthackade ögon och stinkande sår, på en strand mot det öppna havet med en ännu våt tavla i handen. Utanför sin sjöbod står Walter, och han böjer sig ner mot motivet, kisar och säger: "När en håller ögonen så här nära, ser det bara ut som en massa färgfläckar som nån kastat dit, men om en ser på avstånd, så är det jädrar i mig exaktare än verkligheten!"
Ogenomträngliga yttrande!
Fullkomligt klara mening. Vad han uttrycker är ju en djup uppskattning och en överraskning: just så här har han inte förmått se eller formulera sin upplevelse av de välbekanta stenarna i strandbrynet tidigare. "För mig", säger han, "Har alla stenar varit grå, liksom." Men nu på duken - där de är gula, gröna, röda - ser han dem på ett nytt sätt, ser dem så som de kanske och egentligen ser ut, eller bara det: man kan se allting på andra sätt.
För så är det ju: världens företeelser vrider sig under våra försök att fixera dem, det påstår i alla fall den moderna fysiken."
Göran Tunström
Jag går mellan döda, förruttnande eller nyss avlidna sälar med uthackade ögon och stinkande sår, på en strand mot det öppna havet med en ännu våt tavla i handen. Utanför sin sjöbod står Walter, och han böjer sig ner mot motivet, kisar och säger: "När en håller ögonen så här nära, ser det bara ut som en massa färgfläckar som nån kastat dit, men om en ser på avstånd, så är det jädrar i mig exaktare än verkligheten!"
Ogenomträngliga yttrande!
Fullkomligt klara mening. Vad han uttrycker är ju en djup uppskattning och en överraskning: just så här har han inte förmått se eller formulera sin upplevelse av de välbekanta stenarna i strandbrynet tidigare. "För mig", säger han, "Har alla stenar varit grå, liksom." Men nu på duken - där de är gula, gröna, röda - ser han dem på ett nytt sätt, ser dem så som de kanske och egentligen ser ut, eller bara det: man kan se allting på andra sätt.
För så är det ju: världens företeelser vrider sig under våra försök att fixera dem, det påstår i alla fall den moderna fysiken."
Göran Tunström
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)