”…det alltför starka solljuset mot de släta klipporna”

”Ännu vid midsommar försöker jag föreställa mig oss därute på den yttersta av öar. Och jag ser bara en sak: vi är vackra. Vi rör oss vackert.

Vi är outsägligt lyckliga.

Jag tänker: det beror på blåsten. På vågornas dån. På det alltför starka solljuset mot de släta klipporna. Det beror inte på oss. Naturen är starkare än vi, den äter sig in i kropparna, tränger ut medvetandet, grubbleriet, relationsstörningarna. Vi går neråtböjda och letar efter den perfekta stenen, vi plockar fickorna fulla, vi lägger undan dem, hittar nya, vi är mycket barnsliga, leken är större än vi, leken tar över, det är bara perifert som dessa kroppar är vi.

Havet går vitt, seglen är vita under en stor himmel, nedanför väldiga hedar av ljung och lummer, ormfritt sluter sig växtligheten kring benen under tysta vandringen hemåt. Kvinnor, män, barn.

Och jorden rör vid oss, några korta sekunder varje år, innan vi åter dras in i våra funktioner av konstnärer, fotografer, arkitekter eller vad vi nu råkar föreställa. Några timmar varje år, innan dräkten av arbetsoförmåga, ohälsa, ålderdom, träs över oss.”

Göran Tunström