Strandtuvan vaggar
stämd i en blå saltton.
Vaggar med vanda svängningstal
inlärda ur havsvinden.
Mellan alla sina strån
silar tuvan sand och vind
tåligt tills den själv står begraven.
Då slutar den äntligen darra och spela
för mästaren sin, Oceanen.
Den sorlar av hav mot land.
Harry Martinson, ur Tuvor 1973
